Idag söndags deppar jag över livet. Det är rätt bistert när det inte händer nått roligt om dagarna.
Flyger runt som en vante hos vänner & bekanta i brist på lägenhet. Saknar att slänga mig på soffan i min knäpptysta lilla etta & höra kaffebryggarns mysiga bubblande i bakrunden. Saknar livet. Saknar den jag var.
Måste få tag på en lägenhet i Västerås nu när lönerna börjar rulla in.
Måste försöka börja bygga upp mig själv igen. Grunda med något hårt och bastant så ingen kan klämma sig emellan. Stenmur, vet inte hur bara. Känner mig just nu som om jag inte är nånting, eller kommer nånstans. Står & trampar i samma lera, vilket gör att jag bara sjunker längre och längre ner.
Dessutom börjar jag få seriös ångest över att jag blir utbjuden. Vill verkligen inte ha någon ny kille. Vet inte vad jag ska säga, känner mig inte redo. Inte klar. Inte över. Fast det är helt idiotiskt för jag har varit singel i fyra månader !
Det är som om mitt undermedvetna älskar att gå och suga på de sista bittra minnerna i brist på annat. Ska börja gå ut ordentligt igen så jag får något annat att tänka på, kan inte gå & älta gammalt så här länge, det är bara sjukt.
Nej nu måste jag verkligen gå & lägga mig för jag ska upp sex i morgon ! MUMS !
Var tog du vägen? Var tog jag vägen själv?
Vi lova ju att alltid älska
När vände vinden? När föddes tomma ord?
När hade vi förlorat allting ?
Just sayin´ Dream well i guess..
